Efter en intensiv vecka har jag veckodagen till trots, en kväll på enmanshand. Något som för mig hade varit otänkbart för några månader sedan.

Förra lördagen bjöds det på andra bullar på Sjöfällan, när vi bjöd in ett av mina ”gamla” tjejgäng, med barn och respektive.

För att riktigt kunna njuta av septembersolen träffades vi redan på eftermiddagen och först på agendan stod en båt sightseening i Helgahavet.

Vis av tidigare kommentarer vill jag direkt deklarera att alla barn hade flytvästar, att flytväst erbjöds alla, att alkoholfria alternativ serverades och att kapten självklart var helnykter!

Ett av stoppen var vid Nils Dackes gamla boning, Kronobergs slottsruin.

Solen, vännerna och kärleken strålade.

Inget är så rofyllt som en stund på ”havet”.

Tillbaka på Sjöfällan väntade de större ”barnen”, som varit ute med lill-båten.

Vissa hade dock större fiskelycka än andra..

…men skam den som ger sig!

Själv satsade jag på ett säkert kort som fisk och skaldjur direkt från fiskbutiken på Samarkand.

Och senare grillade Mr. X burgare till alla.

Älskade vänner, tack för en underbar afton med massor av skratt.

Stort tack också för den fina presenten av drivved och glas!

Ett betydligt mindre tack för de äckliga kakorna från Kina…

Tanken var god men det var inte kakorna!

En fin kväll önskar jag dig. Kram Å

Saker och ting blir ju sällan som man tänkt sig och det är väl lite det som gör livet till ett äventyr?

Eftersom jag börjat hyra ut vår lägenhet i Gdansk, har jag blivit extra angelägen om att kunna dela med mig av bra ”hitta på” tips i trestadsregionen Gdansk-Sopot-Gdynia.

Så när mina anställda berättade om den fantastiska halvön, ett naturreservat där Östersjön möter floden Wisla, såg jag framför mig hur jag sippade vin vid strandlinjen, samtidigt som sälar simmade förbi och fåglar sjöng..

Nu blev det ju inte riktigt så men bra ändå!

Min chaufför/guide Mariusz frågade mig från början om jag ville ha sällskap på min ”hiking” eller boka en annan bil tillbaka. Smålänningen i mig räknade snabbt ut att det var mest fördelaktigt att promenixa och åka med Mariusz tillbaka. Jag borde just där och då reagerat på ”hiking”.

Lite märkligt var att Mariusz insisterade på att vi skulle handla mat och dryck på väg till Starawedzarnia och bunkrade upp med korv, bröd, vatten och senap.

Själv köpte jag en isglass, eftersom jag såg framför mig hur jag snart skulle sätta tänderna i en vällagad lunch vid vattenbrynet.

Man kan väl säga som så att det enda ätbara som fanns vid vattenbrynet var brödbitarna som Mariusz bjöd Mr Mink på.

Några kilometer senare, över stock och sten, deklarerade Mariusz att vi ”äntligen” nått den yttersta toppen på naturreservatet.

Det var där och då jag insåg att den första utmaningen var den lilla utmaningen.

Omringad av fåglar, minkar, Mariusz, bävrar och sälar, befann jag mig längst ut i mitten av ingenstans.

Med svetten svidande i ögonen, med full utsikt över fåglar och sälar, insåg jag att vandringen TILL utsiktsplatsen var den lilla vandringen.

Återvandringen FRÅN utsiktsplatsen gick nämligen uteslutande i djup sand.

Med ambition att inte låta som en gnällspik, vill jag poängtera att den knappa milen jag avverkade med Mariusz var fantastisk. Och att jag gärna skulle promenixa den igen, Dock med badkläder, bättre skor och en picknick-korg. 

Slutligen fick jag i alla fall min vinpaus i Sol Marina, en kvart från vår lägenhet i Gdansk. Kram Å

Det blir bara ett snabbt inhopp här idag eftersom jag alldeles strax ska iväg på middag med en kär vän från Gdynia. Men jag måste bara få ventilera lite…

I förmiddags lade jag ut en fråga i en svampgrupp på Facebook. Frågan löd om någon visste om det är okej att ta med sig kantareller i handbagaget på flyget hem. Å herrejesus vad några av svamp svenskarna spann igång på det!!

Flera var både arga och sura för att jag ens funderade på att föra med mig kantareller från Gdansk eftersom jag på så sätt skulle kunna riskera att dra in SVINPEST i hela landet!

Någon föreslog t o m att jag typ skulle tvätta alla mina kläder, skor, etc för att ens ha varit i närheten av polska kantareller.

Trots att jag förklarade att jag bara traskat i sandaler till saluhallen, gick det inte att stoppa ”förståsigpåarna” i svampgruppen.

Jag tänker att jag istället för de sura svamp svenskarna, låter tull och säkerhetskontroll avgöra om det är säkert att föra in en liter kantareller från Polen till Sverige imorgon. Fortsättning följer… //Å