Måste det ena förta det andra

Jag kan till viss del förstå att det ”sticker i ögonen” att jag gör vad jag kan för att undvika ärr i ansiktet, när människor kämpar för sina liv. Men måste det ena förta det andra?

Med tanke på cancerhistoriken i min familj, vågar jag påstå att jag känner den största empati för alla som kämpar mot denna helvetessjukdom. Men gör det mig till en sämre människa för att jag tar hand om ett sår på hakan och inte bara sörjer min fantastiska fars bortgång? Helt ärligt tycker jag att det är som att jämföra äpplen med päron.

Hur som helst har min haka, tack vare laserbehandlingen, läkt mirakulöst snabbt. Idag var den t o m så pass bra att jag vågade sminka över sårskorporna och blåmärkena med heltäckande foundation, inför dagens möten.

Om jag kunde göra livet bättre för en enda dödssjuk människa, genom att avstå från att ta hand om mitt yttre på bästa sätt, så skulle jag självklart göra det. Men jag tror tyvärr inte att de skulle ha någon som helst betydelse, mer än för min haka och mitt eget välbefinnande.

Ikväll passerade för övrigt Inga-Lill och jag helvetesbacken som skadade min haka. Den må se harmlös ut men med snögrus och mig på längdskidor var den ingen barnlek… Kram Å