ANNONS

Fy Fan och Farmor

/

Jag måste säga att jag finner mycket nöje i att ta del om min pappas historier från uppväxten, särskilt som jag får reda på mycket som är nytt och överraskande för mig. Här kommer veckans rehabiliteringsbrev, det 18:e i ordningen, och lika underhållande som vanligt. Kram Å

20210404_154404
”Hälsoläget verkar stabilt. Sakta börjar rösten återvända och onsdags fick både jag och min hustru, vår första vaccinspruta mot Covid 19. Det känns som att livet så småningom håller på att återvända.

Påsken har varit, Hela familjeklanen var samlad på påskdagen, med korvgrillning utomhus, och i vårt uterum.

Jag berättade förra veckan, om att mina planer på att bli stridsflygare blev om intet. Inte heller nästa plan, att bli arméofficer kunde genomföras. Jag blev hastigt och lustigt åkare.

photo-1553580300-8fe1fa6f74f7
För att förstå hur detta kunde ske, vill jag berätta lite om mina åkaregener. Min farfar började med häståkeri, tillsammans med den handelsverksamhet han bedrev.

Min far köpte sin första bil 1921. Kupén rymde tio passagerare. Den som körde satt helt oskyddad ute, med bara vindrutan som skydd. För att hålla värmen, fanns i kupén en vedeldad kamin.

Fordonet hade något som kallades lådkardan. Denna lådkardan gjorde att min far kunde köra över tio kilometer, utan att märka att han tappat ett hjul.

photo-1594655433056-2a276bc2ca07
Min far gjorde flera resor till Växjö med detta fordon. Bäst ekonomiskt utfall var Moheda marknad. Hela dagen körde han, mellan marknadsplatsen och järnvägsstationen. Enkel resa kostade en krona, och han hade fullt båda vägarna. Det var många som aldrig åkt bil tidigare, så nu tog man möjligheten. Så småningom blev det lastbilar, och även långresor.

När jag växte upp hade vi en lastbil. Det var en tipp bil. Så ofta jag kunde åkte jag med min far.

photo-1492269815085-88eb3ffe14e5
Det var en måndag i början på femtiotalet som jag var med till Tegnaby, för att hämta ett lass gödsel till ett trädgårdsmästeri.

I Tegnaby hade Växjö stad en deponi för stadens alla utedass, och de var många på femtiotalet.

Där lagrades avföringen i stora lador, där fick den ligga, och som man sade brinna, i ett par år. Sedan såldes den, som en mycket bra gödsel.

photo-1500108364448-9411c38997db
På deponin hade man även ett hundratal svin, dessa matade man med matavfall från stadens restauranger. Svinen fanns i en lång byggnad med dörrar i kortändarna. När vi kom, skulle just dagens andra råttjakt gå av stapeln. Den gick till på följande sätt. I den ena dörren på kortsidan öppnade man försiktigt en springa på ca två decimeter. Här monterade man en jutesäck på ett par pinnar. När allt var klart, öppnade man andra dörren, och sprang in skrikande och klappade med händerna. Ur grisarnas mathoar hoppade mängder av stora råttor upp, som alla flydde mot ljusspringan i andra ändan.

Där sprang de rätt in i säcken. När alla var i säcken snörptes den åt, och bars därefter till pannrummet, där förpassades den in i den stora pannan.

photo-1565618953310-18439a7d4609
Denna operation genomfördes tre gånger varje dag, med nästan samma resultat vare gång, berättade man.

När vi hade levererat gödseln, körde vi hem och spolade av flaket mycket noga. Vi placerade trätrallor på flaket. Nästa dag skulle det köras nyslaktat kött på detta flak.

Varje tisdag körde vi kött för besiktning till Växjö Kontrollslakteri , från det lilla slakteriet som fanns i Lidnäs. På torsdagarna gjordes motsvarande resa, men nu till Alvesta, där det fanns en veterinärbesiktning. Köttet till Växjö återvände till Lidnäs, för att bli charkuterier och säljas i Köttaffären där. Köttet till Alvesta tror jag, skickades vidare till Stockholm med tåg. På lastbilen täcktes köttet med en presenning.

photo-1606677661991-446cea8ee182
Jag undrar vad dagens hälsovårdsinspektörer skulle sagt om detta transportsätt, inget slutet utrymme, ingen kyla och dagen innan gödseltransport.

En av dessa transporter minns jag väldigt väl. Ägaren till slakteriet, charkfabriken och köttaffären i Lidnäs hette Nitus Andersson. Han var starkt frireligiös och en av stöttepelarna i samhällets Metodistförsamling. Han handlade även med boskap. Många var de boskapsvagnar fulla med djur, som gick från Lidnäs, till slakterierna i Linköping. Ibland rymde någon tjur, och sprang genom samhället. Då sprang alla in och gömde sig i Ica affären, till dess att tjuren var infångad.

photo-1569322374191-c5e4a0bafdbf
På denna resa till Kontrollslakteriet i Växjö var Nitus med. Även hans slaktare som hette Gösta var med.

Under resans gång berättade Gösta en mustig historia. Varje mening var kryddad med svordomar.

När han var färdig, förmanade honom Nitus: ”Gösta, du skall inte svära på det viset, det blir inte bra för dig”. Till saken hör att Nitus mycket ofta sade: fy Farmor du,  fy Farmor, det här går aldrig eller fy Farmor vad det här gick bra. Gösta tittade på honom, varefter han sade: ”Nitus, jag skall säga dig en sak, din Farmor och min Fan är samme person.Därefter blev inget mer sagt i saken, men jag har kommit ihåg detta genom livet och sparat det i mitt hjärta.

photo-1601297132048-941b5a1f84a6
Nästa vecka skall jag berätta lite om min egen åkaretid. Fortsättning följer”……… //Kent

0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Följ mig gärna på Instagram!

@azabrennander.se
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00