ANNONS

Bus i generna – Rehabiliteringsbrev no 13

/

Denna veckan instämmer jag med min broder som utbrast ”och så undrar ni vart jag fick mina hyss ifrån” när han läste pappas inlägg… Både bror och jag är rörande överens om vem vi fått en hel del av våra gener ifrån. //Å

20201103_192939~2
”Ingen större förändring i hälsoläget, i går var vår skönsjungande operasångerska Anna Karin Ranelf, och övade skalor med mig, samt bubblade i vatten med mig. Hon har nu beställt ett hjälpmedel, som skall göra ännu bättre nytta med mig. Håret växer, de stora blåmärkena på armarna, mattas i färgen, generellt känner jag, att livet håller på att återvända.
20210131_124256
Jag började berätta förra veckan om min barndom, och min tid i Brantåsa folkskola. På den tiden gick man 7 år i folkskola, det sista året i Moheda. Man kunde också efter sjätte klass, söka till Alvesta Kommunala Realskola, där väntade ytterligare fyra år.

Den som sökte dit måste ha ganska bra betyg, för att komma in. De som blev antagna, meddelades på en namnlista, som sattes upp på skolans entredörr.

photo-1544285322-1ed191c54c30
Jag minns ännu, hur nervös jag var, och hur glad jag blev, när mitt namn var bland de antagnas. De som inte blev antagna, kunde söka igen efter sjunde klass. Många gjorde så, och lyckades kanske då, att komma in.

Realskolan drevs med järnhand av rektor och lärare. Det var helt enligt gamla regler. Till exempel uppmanades vi, att inte vara ute på kvällarna, och heller inte umgås, med ungdomarna som hängde på en snackbar, nära skolan. Många av dessa hade moped, och hade börjat arbeta. De hade följaktligen pengar att röra sig med, och sågs med avund av oss elever.

photo-1612881076138-d29be91ef8a7
Det var en ganska stor utgift för mina föräldrar, varje termin fick betalas, som man gick på skolan. Alla läroböcker fick vi köpa. På bokhandeln hade jag ett konto, som betalades varje termin. Vi fick betala för min månadsbiljett på tåget. Varje dag tillbringades ungefär en och en halv timme på tåget.

Lunchen åts på en mjölkbar i samhället. Där kunde man köpa ett häfte, det var tio kuponger, sedan delade man lunchen med en kompis, som man köpt kupongerna tillsammans med.

photo-1559598467-f8b76c8155d0
Kvaliten på undervisningen var hög, när jag ser på gymnasieskolan idag, ser jag att i många avseenden, var vår undervisning bättre och mera avancerad. Vi lärde oss mycket om litteraturhistoria, historia, mattematik och språk. Vi läste både engelska, tyska och sista året franska. Franska var man tvungen att ha betyg i, för att kunna söka vidare till gymnasiet. Hur dåligt betyget var, hade ingen betydelse.

Klarade man inte av att få godkänt i alla ämnen, fick man inte gå vidare till nästa klass. Det drabbade mig i tredje klass. Hela sommaren läste jag, det jag hade missat, när höstterminen skulle börja, var det dags att tenta. Döm om min glädje, när jag blev godkänd, och fick börja fjärde året.

Jag tog min realexamen, klarade både den teoretiska och den muntliga prövningen. Med min gråa realmössa på huvudet, och hela sommaren framför mig, var inte livet svårt att leva.

photo-1434030216411-0b793f4b4173
Under min skoltid gjorde jag många hyss, en del har jag senare i livet ångrat. Några av dem blev klassiker, som fortfarande ibland nämns av de gamla, fortfarande levande lärarna. En dag hade vi, vi var tre i klassen, som stod för de mesta illdåden, fyllt skumgummidynan som låg på lärarens stol med vatten. Man såg inte på den, att den var blöt. Vår kvinnliga mattelärare satte sig på den, men förrådde inte med en min, vad hon kände. En annan gång hade vi fyllt min plast bag med vatten, ca 20 liter. Rakt under oss var kollegierummet, och nästan varje rast, satt en ung kvinnlig lärare i fönsterkarmen och rökte. Vi tömde hela bagen över henne, uppifrån vårt fönster och hann ut innan någon tog oss.
.
En annan gång var jag utkörd från klassrummet av vår biologilärare. Han hade fått som vana, att ibland köra ut mig, innan han började lektionen. Trots det hade jag högt betyg i biologi.
photo-1567427018141-0584cfcbf1b8
Jag var alltså utkörd, och för att fördriva tiden, tog jag en tavelsvamp som låg på ett tvättställ i korridoren. Jag fyllde svampen med vatten, försökte skriva Kent i taket, med vattnet jag som samtidigt kramade ur svampen. Det blev inte så fulländat, men mitt i min konstnärliga gärning, kom vår kristendomslärare, som vi kallade Moses. Han skulle blivit präst, men på grund av att han läspade alldeles förfärligt, blev han istället adjunkt i kristendom.

Han tittade på mig, men sade inget. På rasten var han inne i vårt klassrum, där skrev han en anmärkning på mig. Han skrev: Kent, kastat vatten i korridoren. Nästa lektion var tyska, det var vår barske rektor som höll lektionen. Han lyfte och satte ner glasögonen minst fem gånger, medan han läste anmärkningen. Sedan sade han med olycksbådande röst: Vad har Kent hittat på här nu igen?

Jag förklarade vad jag gjort, nästa rast var Moses inne, och lade till på anmärkningen: med svamp. Detta gjorde ju det hela ännu roligare.

photo-1581578731565-fcdb660a4639
Jag hade ett skolrekord, jag hade tjugonio busanmärkningar på en termin, utan att bli redigerad. Ingen förstod varför, normalt fick man en hemanmärkning efter tre busanmärkningar, och efter tre hemanmärkningar, blev man avstängd från skolan. Av någon anledning inte jag, men föräldrarna grät.

Nu skall jag berätta en historia som idag är preskriberad, annars skulle jag inte berätta den.

photo-1603792907191-89e55f70099a
Vi hade en vikarerande mattelärare, som vi inte tyckte om, och han tyckte heller inte om oss. Han var mycket ung. Han hade en Gogomobil. En pytteliten röd bil. Det var vinter och snö. Vi tre som vanligt, var utkörda från lektionen, vi befann oss på utsidan av skolan. Granne med skolan var SJ:s lokverkstad.

Där hittade vi en tjugofem meter lång tunn vajer i deras skrothög, samt två träklossar i rätt storlek. Vi fäste vajern i Goggomobilens bakaxel, den andra ändan runt ett tjockt träd. Vi sparkade snö över vajern så den inte syntes. Därefter lyfte vi upp bakändan på bilen och placerade träbitarna så att drivhjulen snurrade i luften. Vår unge lärare kom med ett överlägset leende ut, han satte sig i bilen, lade i en växel, och skulle köra. Bilen rörde sig inte.

photo-1583264277139-3d9682e44b03
Läraren gick ut, tittade under bilen och upptäckte träklossarna. Han knuffade ner bilen från klossarna. Med ännu ett överlägset leende, körde han iväg i full fart. Efter ca tjugo meter tog det stopp. Bakaxeln lossnade, bakändan slog i backen, och vad värre var, vår unge förebild, körde huvudet genom framrutan. Blodet forsade, provinsialläkaren som hade sin mottagning ganska nära, kom springandes. Polisen kom, och stort förhör började hållas.
photo-1573068111653-f18bef611c8a
Ingen misstanke föll på oss, och ingen blev anklagad, men vi fick oss en rejäl tankeställare.

Efter realexamen fortsatte äventyren, men mer om det nästa vecka. Fortsättning följer………………..” //Kent

0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Underdelen överraskar

/

God morgon vänner!
Då är det dags att avverka ännu en tisdag. Tisdag för mig betyder bl a videomöten och som alltid, under detta pandemiår, överraskar sannolikt den nedre delen av min mötesoutfit…

20210216_100405
Tisdagar bjuder ju också på min fantastiska fars gästinlägg. Efter att nyss ha läst igenom hans text kan jag lova att han bjuder på extra många skratt ikväll. En toppen tisdag önskar jag dig! Kram Å
20210216_100229

0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

En dans på rosor

/

Ofta säger man ju små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer men vad gäller Tim kunde inte den tesen stämma sämre eftersom han innan 1,5 års ålder hade svävat mellan liv, död och genomgått två stora hjärtoperationer. Den tiden hade jag verkligen inte velat ha tillbaka för allt smör i Småland.

20210301_152609
Nej tacka vet jag känslan av att ha ett stort barn som för varje dag som går står stadigare på jorden. Att påstå att 18-årsåldern är bekymmerslös är såklart en överdrift men i relation till småbarnsåren är det en dans på rosor.
20210301_152548
Jag är så otroligt stolt över Tim, som dessutom ställde upp på en intervju till förmån för hjärtforskningen idag tillsammans med mig. Att sedan ett par veckor tillbaka dessutom ha egen privatchaufför är ju inte helt fel det heller. Kram Å
20210301_144755

1

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00