Efter gårdagens inlägg om att jag snart känner mig redo att öppna mitt hjärta för kärlek igen fick jag en del suspekta meddelanden. Några från tjänstvilliga män, som kunde förbarma sig över mig, men även från kvinnor.

Det som förvånar mig är att kvinnorna, som tog sig tid att kontakta mig (självklart anomymt), inte direkt hade något positivt att komma med. Istället handlade det mest om att hur patetisk och desperat jag är.

Till er fantastiskt lyckade människor vill jag skicka ett kollektivt tillkännagivande ikväll…

Patetisk må jag vara men desperat är jag definitivt inte! Jag har klarat mig själv, haft en egen ekonomi och stått på egna ben, hela mitt vuxna liv. Kärlekar jag haft har kostat mig mycket, men äntligen känner jag att jag kan förlåta det mesta, och snart vågar öppna mitt hjärta igen. Vis av erfarenheter är jag inte desperat, däremot kräsen. Nästa gång kommer jag inte nöja mig. Nästa gång är endast Den Bäste gott nog för mig!//Å

”Här kommer historien om hur din mor fick en säck potatis”. Så började min fantastiska far sin tisdagstext till mig. Att mina ögon tårades av både sorg och glädje kommer du sannolikt förstå om du läser den. Kram Å

Hälsoläget är stabilt. Förra måndagen var jag hos tandhygienisten och fick tänderna omsedda. Förra tisdagen var jag på mammografi, alltid lika spännande att sitta där i väntrummet och bli uttittad av tio kvinnor som säkert undrar, har han inte gått fel. Jag har ju bara ett bröst kvar att röntga, men onkologdoktorn Narbe vill veta att det inte finns några metastaser i det.

Jag skall träffa honom klockan 11 idag, hoppas då få beskedet att allt är som det skall. I morgon skall jag få min andra Corona spruta.

Om allt är som det skall, och sprutan har gjort sin verkan, tänker jag byta namn på mitt veckobrev.

Det nya namnet blir Business as usual.

Det gångna året har gett mycket både erfarenhet, glädje, ovisshet, sorg och inte minst orsak till tacksamhet.

De flesta möten har skett på nätet, som regel på teams. Det är inte samma sak att sammanträda på nätet, som det är att träffas i verkligheten.

Arbetet med hembygdsföreningen har i stort legat nere, över huvud taget har jag och hustrun försökt isolera oss. Flera av våra bekanta har lämnat oss, andra har blivit svårt sjuka, och är det fortfarande.

Jag är en ganska engagerad Odd Fellow broder, den verksamheten har också legat nere.

Därför känns det som en nystart, cancern är förhoppningsvis borta, vaccinationen genomförd. Vi har inte besökt vår lägenhet i gamla stan Gdansk, sedan i mars förra året. Vi har ju fått hiss och en enda gång har jag fått provåka den. När vi var där senast gick min hustru halva vägen ner (77 trappsteg), innan hon kom på att vi hade fått hiss. Hon gick då tillbaka upp, bara för att åka hela vägen ner.

Så fort Polen öppnar, och vi har fått vårt skydd, skall vi resa ner, det ser vi fram emot.

Jag tänkte berätta lite mera från min åkaretid, och hur jag hittade kvinnan jag nu varit gift med i femtioett år.

På sextio och sjuttiotalet fanns inga bakgavelliftar, ej heller skåp med öppningsbara sidor. Det var ett kapell av plastduk samt nedfällbara lämmar som gällde. Det var bra för konditionen, att slå dessa lämmar upp och ner, flera gånger dagligen. Man fick även hoppa upp och ner från flaket massvis med gånger. Jag var mycket modern i mitt tänkande, jag anställde en liten söt flicka, som hade skaffat sig trafikkort. Hon skulle köra till Jönköping och byta lastbil där, och köra hem med den andra bilen. Det ingick även att lasta så kallat styckegods på magasinet i Huskvarna. Det vållade henne inga problem, det var varenda natt flera andra chaufförer, som hjälpte henne att lasta.

Problemet uppstod när hon hade gods till något företag i Lammhult. Det var sagt att detta skulle lossas på natten. Det var inga problem för henne, att fälla ner baklämmen. Inte var det heller problem att backa mot bryggan med släpvagnen. Problemet uppstod när hon skulle köra därifrån, baklämmen skulle fällas upp, detta orkade hon inte. När hon hade ringt och väckt mig för tionde gången mellan klockan två och tre på natten, och jag hade fått köra till Lammhult, för att fälla upp lämmen åt henne, orkade jag inte längre, utan hon fick sluta.

Bokföringen och lönehanteringen var en plåga. Det hade nu blivit tre långtradare och fem anställda. Jag såg att jag kunde expandera och utveckla åkeriet ytterligare, men kontorsgöromålen var ett stort hinder.

Min kompis och jag hade varit i Jönköping en lördagskväll, vi hade hans Chevrolet och målet var Pingstkyrkan. När deras nattmöte var slut, strömmade över tusen ungdomar ut. Jag måste tillstå att tjejerna var väldigt lättraggade. Killarna var både töntiga, och hade normalt inte bilar. Min kompis och jag raggade upp två söta tjejer. Vi åkte till nattöppna motell Vätterleden, där vi bjöd på fika. Den tjejen jag stötte på, var bra på alla vis, men hennes kompis var både otrevlig och korkad. När vi hade lämnat av den otrevliga, frågade vi den trevliga, om hon inte hade någon trevlig kompis. Vi föreslog att vi skulle åka till Köpenhamn, gå på tivoli, och äta gott nästa dag som var lördag. Hon berättade att hon hade en kompis, och denna alldeles nyss hade gjort slut med en trumspelare i Frälsningsarmén. Hon skulle fråga henne, sedan skulle hon ringa mig på lördag morgon för att berätta resultatet.

Hon ringde vid niotiden och berättade att kompisen hade svarat ja. Vi bestämde att vi skulle hämta dem på kompisens adress i centrala Jönköping klockan tre. De skulle bjuda på kaffe innan vi skulle köra till Köpenhamn.

Tyvärr blev vi försenade och när vi hittade adressen i Jönköping, hade klockan hunnit bli fem. Vi ringde på och dörren öppnades av en söt kort tjej som bar en underbar mörkblå kritstrecksrandig klänning. Jag blev blixtförälskad, och viskade till min kompis: vi byter, du får välja två gånger istället. Han gick med på detta, vi fikade, konstaterade att det blivit för sent att åka till Köpenhamn. Så vi åkte istället till Växjö, där vi åt på Tavernan på kvällen.

När vi skulle köra hem, ville båda tjejerna sitta i baksätet. Jag omintetgjorde denna plan genom  att placera den blå klänningen fram hos mig. Eftersom vi hade min Mercedes, som var en diesel, åkte vi över min hemby Lidnäs,  för att tanka bilen. När vi kom till Lidnäs, pekade jag på det hus vi nu bor i, och sade att det huset har min far byggt, en dag skall jag köpa det. Min hustru har berättat, att hon tänkte, vad angår det mig. Hon har berättat att kompisen ringde och sade, att hon träffat två jättetuffa killar, i snygga mockajackor och tuffa byxor. De åkte i en ny Chevrolet sportbil. De som kom för att hämta dem nu, hade tråkiga vita nylonskjortor, slips och kavaj. Dessutom var bilen en stor grå Mercedes familjebil. Hon har berättat att besvikelsen var stor.

Hon berättade under kvällen, att hon var föreståndare på en garnaffär i Jönköping. Helt plötsligt såg jag lösningen på mitt bokföringsproblem. Jag bestämde träff nästa kväll igen.  Jag tog med mig min stora bandspelare, med min bästa musik. Lägenheten delade hon med sin syster. Systern hade varit i Stockholm och hälsat på sin fästman, min nuvarande svåger, över helgen. Hon kom med tåg och vi mötte henne på stationen. När hon kom hem, och fick se att jag till och med etablerat mig med bandspelare, bestämde hon sig för att inte tycka om mig.

Det tog nog ett par år innan jag accepterades. Ganska snart friade jag, och fick ja. Omedelbart tog jag min stora bokföringskartong med till henne. Hon började bokföra, och det gör hon fortfarande. För att ytterligare befästa vårt förbund, började jag äta lunch hos henne. Jag var i Jönköping i mitt arbete varannan dag. För att inte belasta hennes ekonomi, tog jag i min omtänksamhet, med mig femtio kilo potatis, att ha till luncherna.

Det gick ju inte i längden, att ha lägenhet ihop med systern, så snart hade hon och potatisen egen lägenhet. Det stundade till bröllop, men mycket skulle komma emellan, men mer om det i nästa brev.

Min hustru har den blåa klänning kvar, min kompis som dessvärre har gått ur tiden, har fortfarande en gång tillgodo, att välja tjej kvar. Fortsättning följer…………” //Kent

Jag vet inte om det är den annalkande sommaren som får mig att längta extra efter att ha någon att dela den med. Oavsett så känner jag att det snart är dags att öppna hjärtat.

För trots alla knasigheter mitt hjärta fått uppleva tror jag faktiskt fortfarande på KÄRLEKEN och att HAN, som jag vill dela resten av mitt liv med, faktiskt finns där ute.

Jag har jobbat otroligt mycket med mig själv det sista året, både på egen hand och med professionell hjälp. När det kommer till förmågan att älska har vi alla varit eniga om att det i mitt fall handlar mycket om att våga släppa taget, våga låta mig bli omhändertagen, visa mig svag och sist men inte minst, att älska mig själv, för att kunna älska någon annan.

Men vet du vad? Jag är nästan där. Jag är Åza version 1.9 nu och snart är jag redo för den stora Kärleken. För jag vet att den finns där och väntar på mig. Jag vet bara inte vem det är och var den finns. Än…

På tal om kärlek ska jag snart heja fram vårt älskade Växjö Lakers till ännu ett SM guld i hockey. Håll tummarna!//Å