Vilken annorlunda dag jag har haft idag. På många sätt…

Dagen började med att min fantastiska far tutade utanför dörren, eftersom jag bokat en akuttid för honom hos onkologen. Detta på grund av hans andnöd och ångest, som ställer till det ordentligt för honom, både dag- och nattetid.

Det är så fruktansvärt ledsamt att se hur hårt cellgifterna tar på pappa. För läkarna verkar ganska överens om att det inte är cancerhelvetet i sig som tär mest på honom, utan cytostatikan och dess biverkningar.

Jag måste säga att ALL personal, både läkare och sjuksköterskor på onkologen, är FANTASTISKA och idag fick min far en grundlig undersökning av en ny läkare som gick ”all in” på att lösa problemen.

Alla prover var dock okej och trots andningssvårigheterna lät lungorna bra men när hon undersökte benen konstaterades att pappa har väldigt mycket vätska i vänsterbenet. Innebärande att det skulle kunna vara en blodpropp..

Eftersom det inte direkt regnar tider på röntgen, och ett av sätten att utesluta ev. blodpropp är ultraljud, ombads vi invänta en akuttid även där. Men det var okej om vi höll oss på sjukhusområdet, eller i alla fall på andra sidan gatan.

Därför fick det bli en dagens på Izakaya för mig. Och en glass för min aptitlösa far. När vi satt där ringde röntgen och meddelade att pappa fått en tid på röntgen 15.40. Alltså fyra timmar senare. 

Eftersom min fantastiska far fortfarande mår bäst när det händer grejer, och han inte har tid att fundera så mycket på hur han egentligen mår, föreslog han ett besök på glasmuseet som ligger på andra sidan gatan från sjukhuset.

Om någon hade sagt att jag skulle tillbringa en av årets vackraste dagar på museum i Växjö, tillsammans med min fantastiska, hade jag sannolikt skrattat högt. Men så utvecklades dagen, efter att jag tjuvlånat en rullstol på lasarettet, eftersom pappa just nu har extra svårt att gå.

Pappa var mäkta nöjd, trots att jag faktiskt höll på att köra ihjäl honom! Saken var nämligen den att BÅDA handtagen på rullstolen LOSSNADE i en brant nedförslutning, med en stor glasvägg som avslutning. Jag trodde själv att jag skulle dö när rullstolen for iväg och jag stod kvar med bara handtagen i nävarna!

Men slutet gott och allting gott. Vi överlevde båda två och det blev en välbehövlig vila (i fem minuter innan andnöden satt in igen) hemma hos mig.

För att slå ihjäl tiden på bästa sätt föreslog även min fantastiska far ett besök på Utvandrarnas hus, så nu har vi även åkt handikapphissar i rullstol OCH besökt Willhelm Mobergs skrivarstuga där.

TVÅ museer på EN sommardag DET går inte av för hackor. Inte heller att lära sig luffarspråket…

Sent omsider kom vi slutligen in på röntgen. Tack och lov hittades ingen blodpropp i benet. Men därmed är såklart inte gåtan löst och imorgon blir det en ny kontakt med läkare på onkologen. Utredningen fortsätter med andra ord och ikväll har pappa fått dubbel dos av lugnande.  Fuck Cancer! //Å

Eftersom min fantastiska fars kemohjärna rört ihop cancerbreven, får du vänta någon dag till på tisdagsbrevet. Dock kan jag berätta att de korttidsverkande tabletterna, mot andnöden/ångesten, tyvärr inte verkar hjälpa dagtid. Så imorgon träffar vi onkologen igen för att höra vad som kan göras. Fortsättning följer.

Ett betydligt mindre problem är att jag tappade min mobiltelefon i backen igår. Innebärande att både fram- och baksida sprack samt att laddporten slutade fungera. Men eftersom detta tyvärr inte var första gången det hände visste jag var hjälp fanns att finna. 

På campusområdet i Växjö finns nämligen Mr. Sibil med den fantastiska mustaschen och expertis inom allt som har med It och telefoni att göra. Han har nämligen räddat mig i nöden förr, så jag vet att han är superbra!

Igår eftermiddag lämnade jag in min mobiltelefon och ikväll hämtade jag ut min till synes splitternya telefon. Nämnas kanske bör är att garantin precis gått ut men även när jag hade garanti kvar lämnade jag in min mobil till Mr. Sibil.

Orsakerna är flera men främst för att han använder enbart originaldelar, inte nollställer telefonen (man får alltså tillbaka den med samma information i som när man lämnar in den) samt att det går supersnabbt. Skickar man telefonen till en Samsungverkstad tar det flera veckor innan man får den tillbaka OCH alla appar och allt innehåll är dessutom raderat.

Därför rekommenderar jag Mr. Sibil på alla plan. Du hittar honom HÄR. //Å

Hur bemöter man den klassiska frasen ”hoppas allt är bra med dig”. Egentligen är det ju ingen fråga men svaret är väl oftast ”jo tack det är bra, hoppas allt är bra med dig också”…

Om allt ÄR bra så är det väl inga bekymmer men när det mesta känns skrutt så blir det lite mer komplicerat. Min känsla är nämligen att många varken bryr sig om hur allt är med mig, eller verkligen vill veta. Istället blir många oerhört besvärade och verkar nästan uppleva situationen som pinsam när man svarar sanningsenligt.

Känner du igen dig i det ena eller det andra? Självklart är det många som bryr sig på riktigt också men de skulle sannolikt inte skriva ”hoppas allt är bra” eftersom de är nära vänner, och redan vet att det är allt annat än bra.

Nåväl, vi kanske inte löser den problematiken ikväll men om du undrar så är det mycket som är skitjobbigt just nu. Bara idag har jag talat med onkologen fyra gånger och pappa fler än så.

Status är att natten som gick sov han fantastiskt bra på insomningstabletten han fick med sig från akuten, men i vaket tillstånd tilltog andningssvårigheterna igen.

Så idag har han fått ännu ett nytt litet piller och på onsdag träffar vi läkare igen för att utvärdera.

Men allt är inte skrutt.

Midsommaraftonen var MAGISK och jag njöt av varje sekund tillsammans med godaste vännerna och min Mr X (som fortfarande inte är bekväm med att synas på bild, vilket jag såklart respekterar, i alla fall ett tag till….;-)

Bilderna får tala för sig själva och en fin kväll önskar jag dig med dem. Kram Å