Ibland får jag höra att jag har en fin hy, vilket självklart gör mig väldigt glad! Jag har aldrig haft någon problemhy, vilket såklart kan vara genetiskt, men samtidigt har jag alltid tagit väl om min hy.

Sedan många år använder jag hudvårdsprodukter för ansiktet från NEOSTRATA och nu tänkte jag dela med mig av vilka produkter jag använder i min dagliga hudvårdsrutin.

Jag startar dagen med att tvätta ansiktet i härligt löddrande Ultra Brightening Cleanser. En gel som är vansinnigt dryg och som jag även använder på kvällen eftersom den löser smink supereffektivt.

Efter rengöring klappar jag in några droppar ansiktsvatten från Exuviance, som tillhör samma ”familj”. Jag tvättar alltså inte ansiktet med ansiktsvatten på en bomullstuss utan låter det sitta kvar eftersom det drar ihop porerna effektivt!

Därefter tar jag några droppar Tri-Therapy Lifting Serum, följt av ögonkrämen Bionic eye cream och dagkrämen Sheer Hydration med solskyddsfaktor 40. Observera att solskyddsfaktor inte bara är något man bör ha på stranden. Personligen använder jag dagkräm med spf året om!

På kvällen rengör jag återigen ansiktet med Ultra Brightening cleanser, följt av samma serum som på morgonen men byter ut dagkrämen mot nattkrämen Dermal Replenishment och ögonkrämen till Intensive Eye Therapy som jobbar lite extra under skönhetssömnen. Sedan sover jag gott i förvissningen om att jag givit min hy de bästa förutsättningar jag kan. //Å

TJOHO och HAPPY DAY!! Idag har det passerat en vecka sedan jag träffade min coronasmittade son och isolerade mig från omvärlden. Därmed kan jag, enligt Region Kronoberg, stoltsera med att inte sprida smitta!!!

Tråkigt som tusan har det varit att bara hålla sig hemma inte ens kunna åka och handla själv, men igår kikade min fantastiska svägis förbi med en lunch, på distans.

SÅÅÅ uppskattat men för att inte ta några onödiga risker fick inte ens flickorna hälsa på henne. Till bådas stora förtret (men kanske Fias lättnad) förstås!

Själv känner jag både hopp och förväntan inför vad som komma skall och säger JA TACK, JAG ÄR REDO!…

Jag måste erkänna att jag tycker det är lite intressant att pappa skriver ”JAG fick vår nya induktionsspis levererad”. Med tanke på att det 95% av tiden är någon annan som använder spisen. Någon annan som dessutom tyckte att det var onödigt med en ny spis eftersom både ugnen och två plattor fungerade utmärkt på den gamla…

Varsågod, här kommer veckans rehabiliteringsbrev. Det tjugonde i ordningen av min fantastiska far. //Å

”Hälsoläget är stabilt. I går fick jag vår nya induktionsspis levererad. Två man kom med den. Den ene tog med sig vår gamla spis och emballaget. Den andre, elektrikern, visade sig vara en nästan granne till oss. I två timmar (inkl. kaffe) höll han på, innan alla faserna fungerade. Därefter skjutsade jag hem honom och hans verktyg.

 Jag har konstaterat, vi måste skaffa helt nya kokkärl. De vi har fungerar inte. Det får bli Ikea, när vi åker hem från vår minisemester i Skåne, nu till helgen. Jag har blivit uppmanad, både på mail, och på telefon, att skriva lite mera om min tid på I 11 i Växjö. Jag bara nämnde i förbifarten, att jag tänkte bli officer. Anledningen att jag inte skrev mera om militärtiden, var väl att jag inte gjorde några stora bus under den tiden.

Vi hade väldigt speciella befäl. Kompanichefen var en principfast herre, som älskade Spanien, och den spanska diktaturen. Han saknade fullständigt empati.

Ett av våra plutonsbefäl, som av någon anledning kallades Häckanisse, var en snäll och godhjärtad överfurir. Vi hade en sergeant, som var en streber, men som inte gjorde några större avtryck efter sig. Det fanns en furir, som troligtvis aldrig skulle bli mer än furir. Detta gjorde honom arg och hämndlysten, vilket gick ut över oss soldater. Den vänligaste av alla, var vår kvartermästare, en rustmästare, han betalade ut våra löner och förstod våra svårigheter.

En morgon hade kompaniet exercis. Kompanichefen stod på en kulle, och såg på. Plötsligt avbröt han övningen. Han skällde ut våra befäl inför hela kompaniet. Han sade att när de inte själva kunde exercera, hur skulle de kunna tro, att de då kunde lära oss det. Han ställde upp samtliga befäl, inför våra ögon fick de göra giv akt, höger om och vänster om. Hela kompaniet fick titta på när han chikanerade våra befäl. Vi såg hur hatet mot honom lyste i deras ögon.

Han fick sitt straff, under en förmiddag före lunch, hällde några grabbar (det var inte jag) napalmpulver i bensintanken på hans nya Volvo Amazon. Napalm användes framför allt till bomber i Vietnamkriget. När bensinen blandas med pulvret blir det gelé av bensinen.

Kompanichefen körde hem, för att äta lunch med sin familj. Under tiden han åt, omvandlades bensinen till gelé. Efter lunch kom han tillbaka till regementet på cykel. Bilen fanns på Volvoverkstaden i två veckor för rengöring av bränslesystemet. Under tiden cyklade han.

Under en kvällsskjutning på skjutbanan vid Sanden, hade vi hängt upp en fotogenlampa med rött glas, detta för att visa att skarpskjutning pågick. På dagtid skulle det vara en röd flagga.

Halva truppen skulle markera träffarna och halva skjuta. De som markerade låg i betongskydd vid måltavlorna. Plötsligt började lågan fladdra i lampan, för att sedan helt slockna. Skjutningen avbröts, lampan hissades ner, för att tändas på nytt. Det visade sig att en kula hade genomborrat fotogenbehållaren. Ansvarigt befäl trodde att det var en rikoschett, som vållat hålet. Vi som visste bättre, visste att en kille från Ljungby, som var en överdängare att skjuta, troligtvis tjuvjägare och storskytt från vildmarken utanför Ljungby, hade samtidigt som man sköt från vallen, siktat på fotogenbehållaren, och träffat.

Det fanns inget annat att göra, än att marschera hem, och ta ledigt för dagen. Nästa gång denne kille lät tala om sig, var vi på Öland. Vi var förlagda på de olika campingplatserna på Öland under tre oktoberveckor. Det skulle övas fältskjutning med skarp ammunition i Alböke. Dit cyklade alla kompanierna varje dag, utom vi som var trosskompani. Det var alltså vi som fixade maten, tvätten, ammunitionen och bränsle till fordonen. En dag hade någon kommit på, att även vi skulle cykla till Alböke, för att skjuta skarpt.

Vi kom fram, där hade ett antal pappsoldater satts upp. Det fanns helfigurer, halvfigurer och kvartsfigurer. En nästan pensionsfärdig gammal fanjunkare ledde övningen. Efter första skottsalvan konstaterade han att vi inte hade en enda träff. Vi hade naturligtvis kommit överens om detta innan, för att slippa cykla dit fler gånger.

Fanjunkaren exploderade av ilska. Han sprang fram till pappfigurerna, och började sparka sönder dem, samtidigt som han skrek: det ni inte kan skjuta ihjäl, skall ni sparka ihjäl.

Dagen efter kom polisen. Det visade sig att ett får, som betade långt bakom oss, hade blivit skjutet mitt i skallen. Det hölls förhör, men ingen visste något. Vi behövde aldrig mera cykla till Alböke.

Den som med detta mästerskott avlivat fåret, var naturligtvis vår mästerskytt från Ljungby. Han var i många avseenden originell. Han var rödhårig, fräknig och kortväxt och tillsammans med honom var en kille som hade samma syssla, och var lika kort. Dessa båda fick öknamnet halvfigurerna.

En annan gång jag aldrig glömmer, var tillsammans med denne Ljungbykille. Jag var vaktchef, med mig hade jag honom, samt en kille från Nybro, som var väldigt stor och klumpig. I våra uppgifter, ingick att hissa flaggan på kanslihuset på morgonen, och ta ner den på kvällen.

När flaggan hissades, exercerade hela regementet på den stora grusplanen framför kanslihuset. En trumpetare från regementets musikkår spelade, samtidigt som alla stod kommenderade i givakt, till dess att flaggan var i topp. Vi hade varit och övat kvällen innan. I god tid tog vi oss upp på vinden till kanslihuset, och trappan som gick till flagghålet i taket. Längst upp på trappan, där stod vår lille halvfigur, sedan stod jag och längst ner stod klumpdunsen från Blekinge i trappan. Allt gick bra, 1000 man stod stramt i giv akt och trumpetaren blåste för fulla lungor (han kom förresten från samma by som jag).

När flaggan var halvvägs uppe, stannade den, ryckte några gånger, gick ner igen, gick sedan upp på nytt, stannade halvvägs på nytt.  Sedan ryckte det i den några gånger på nytt. Jag undrade med förtvivlan, varför hängde den sig. Trumpetaren började låta ansträngd, och de stackarna som stod i giv akt, började få svårt också. När jag tittade ner, såg jag att Klumpedunsen stod på flagglinan. Jag knuffade brutalt bort honom från den, varefter flaggan äntligen kunde gå upp i topp.

Både jag, trumpetaren och alla de tusen som stod i stram giv akt, gav nu upp en suck av lättnad.

Fortsättning följer nästa vecka……..” //Kent